Dumhet är oattraktivt

Det säger sig självt antar jag. Men jag kom att tänka på hur mycket allmänbildning och intelligens egentligen betyder för hur pass attraktiv jag finner en annan människa. Sitter nämligen och kollar på en repris av Vänner. Där har vi ju ett klockrent exempel på någon som man kanske skulle tyckt var attraktiv om han inte var så otroligt korkad – Joey. Jag har aldrig tänkt på honom som snygg eller sexig, förrän idag. Det är avsnittet när allihop är med Ross på en konferens för paleontologer på Hawaii. Rachel antyder att hon är intresserad av Joey och det är just det ögonblick när han förstår vad hon pratar om som han för första gången, i mina ögon, faktiskt är attraktiv. Sen försvinner ögonblicket lika fort som det kom när han säger något korkat som vanligt. Men för en sekund är han verkligen sexig. Och det är enbart för att han den sekunden inte är korkad. Det är svårt att förklara men det var någonting där som jag liksom föll för. Men det försvann som sagt igen.

Nu pratar jag alltså inte om att jag attraheras av intelligens i den mening att jag inte vill vara tillsammans med någon som är korkad, det säger sig självt som sagt. Utan jag menar att jag rent utseendemässigt tycker att folk ser bättre eller sämre ut beroende på deras allmänbildning och intelligens. När jag säger intelligens menar jag förresten min syn på den andres intelligens, inte ren intelligenskvot alltså. Exempelvis kan jag ju tycka att en person med väldigt hög IQ har, så att säga, korkade åsikter. Så intelligens är kanske fel ord att använda i sammanhanget. Personlighet har jag alltid vetat spelar roll för hur snygg jag tycker att någon är men det här med allmänbildning och intelligens, eller vad vi nu ska kalla det för, är en relativt ny insikt.

Det har hänt rätt många gånger att jag träffat någon som jag tycker ser väldigt bra ut och sen ändrat åsikt varefter jag lärt känna dem. Ibland har det tagit ett tag men andra gånger har det gått på ett ögonblick. Som med en kille jag jobbade med för många år sedan. Första gången jag såg honom var ett riktigt wow-ögonblick. Han såg fantastiskt bra ut. Andra gången jag såg honom, ca 10 minuter senare, var också den gång jag hälsade på honom för första gången. Efter att ha pratat med honom i mindre än tre minuter såg han knappt medelmåttig ut längre. Fast han var nog ett extremt exempel. Men det säger ju en del om hur pass fort jag kan ändra uppfatning om någons utseende. Jag vill ju gärna tro att en människas utseende ska vara statiskt, så satt säga. Att jag ska kunna tycka att någon som inte har en enda häst i garaget fortfarande kan vara snygg. Men det går helt enkelt inte.

~ av frallans på 22 april 2009.