Om att vara ensam

Har jag skrivit om förut. Men jag gör det igen. Är fortfarande sjuk. Och har ångest av någon anledning. Förmodligen för att jag inte kan betala mina räkningar som vanligt. Men det brukar lösa sig på ett eller annat sätt. Hatar när man har den där känslan i magen av att någonting är väldigt fel men man kan inte sätta fingret på exakt vad det är. Jag har i och för sig alltid en sån känsla nu för tiden men den brukar inte vara så stark som idag. För det är klart att man konstant oroar sig när man inte har tillräckligt med pengar, inte hittar något jobb etc etc. Men idag är det värre än vanligt.

Är ganska säker på att det har med min nuvarande civila status att göra. Singel. Och ensam. För det är ju inte alls nödvändigtvis samma sak. Jag har för mig att jag brukade vara bra på att vara singel. Men det var länge sen, innan alla skaffade barn. Jag har alltid haft åtminstone två, tre väldigt nära vänner, såna som man kan ringa när som helst om vad som helst. Såna som alltid ställer upp. Men nu har jag inte det längre. Jag har A, min bästis sedan många år men som är kille och nu dessutom tvåbarnsfar långt ut åt helvete. Att han är kille gör stor skillnad. Och att han nu har en familj att ta hand om. Självklart kan jag ringa honom men han kan ju knappast släppa allt och komma hit bara för att jag råkar vara ledsen. Och man vill ju heller inte ringa honom mitt i natten, med risk för att väcka alla andra i huset. Dåliga exempel kanske men ni fattar säkert.

Det är skillnad på killkompisar och tjejkompisar också. Stor skillnad. Jag kan prata med A om allt men det är långt ifrån samma sak som att prata med en tjejkompis. Tjejer förstår varandra på ett sätt som killar inte gör. De vet vad de ska säga i alla olika scenarion, de vet vad man vill höra. Med A är det annorlunda. Han är inte den jag vanligtvis skulle vända mig till när jag vill ha medhåll, vilket man ofta vill. Särskilt när det gäller killproblem. Med A får jag höra vad han tycker. Bra i och för sig men inte alltid det man är ute efter.

Vad jag skulle komma till är att jag bara har A kvar. Jag har inte en enda nära tjejkompis kvar. Trodde att jag hade det men det har visat sig att jag hade fel. Det här har varit det absolut, utan konkurrens, värsta året i mitt liv. Jag skriver ”varit” med förhoppningen om att det ska vara över snart. Jag gör mitt bästa, inte alltid men oftast, för att få ett slut på det här och få ett okej liv igen. Men det är så sjukt tungt när man inte har någon enda människa att prata med. Ingen som ringer bara för att prata längre. Ingen som ens skickar ett sms längre. Och numera ingen som ens svarar när jag hör av mig. Har till och med, helt desperat, försökt umgås med folk jag vanligtvis inte har någon som helst kontakt med. Allt för att slippa vara ensam. 

Jag vet ingenting längre. Bara att man inte kan lita på någon annan än sig själv. Och att det är så jävla lite jag faktiskt ber om. Av mina vänner alltså. Inte av de bekanta jag trakasserat desperat i några månader nu. Som jag för övrigt inte har någon som helst lust att umgås med i alla fall. Folk beter sig verkligen som skit ibland. Även de man känt länge och faktiskt trodde hade lite bakom pannbenet, eftersom de faktiskt har papper på det…

Annonser

~ av frallans på 19 maj 2009.

5 svar to “Om att vara ensam”

  1. Att känna sig ensam är ingen höjdare. Hade en period i mitt liv då jag kände samma sak. Men en dag, ja då vänder det. Tro mig. Bra skrivet, och vill du maila, prata av dig så är det lugnt. Kram!

  2. Som du skriver – singel behöver inte alls vara samma sak som ensam! Absolut inte!
    Jag blir så ledsen när jag läser hur du har det just nu… 😦 Det även jag, som föregående, kan säga är att det vänder rätt vad det är.
    Var rädd om dig! Du är välkommen att skriva av dig även till mig om du vill det.
    Kramar!!

  3. Du har min mail på min blogg också.
    Kram!

  4. Ja, visst vänder det till slut. Så fort man börjar jobba igen lär man ju ändå vara för trött för att märka av det. Det är all den här tiden man har som tär på en. Sen underlättar det ju inte att man konstant sitter i ekonomisk knipa. Men allt kommer ju lösa sig. Önskar bara att det ville hända igår.

  5. Kanske du inte läser detta inlägg nu när det gått ett tag men jag blev faktiskt glad av att läsa ditt inlägg. Inte glad för att du är ledsen utan glad för att det finns någon som är precis som jag… Jag trodde oxå jag hade några riktigt bra vänner men nja, nej, så var det visst inte och OJ vad ensam jag är. Jag har i o f s en sambo som är underbar men vad hjälper det när det är en tjejkompis jag vill prata om honom med… o om allt annat som vi tjejer vill diskutera fram o tillbaka 1000 gånger om,…

    Du får jättegärna maila mig, kanske kan vi vara lite ensamma tillsammans någon gång…

    Kram på dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: