Resstrul

Jag ska åka till Karlskrona på 30-årsfest på lördag är det tänkt. Jag och en kompis kompis skulle köra ner i min bil. Men nu ringde han nyss och berättade att han inte kan följa med längre. Jag skickade ett par sms till min kompis, som också ska ner, och berättade det och skrev att jag inte vet hur jag ska göra nu. Hon, hennes pojkvän, en gemensam kompis till oss och ännu en tjej ska åka ner i hennes och hennes pojkväns bil. Så fördelningen i bilarna, som ni säkert kan räkna ut, är lite sned.

Jag fick inget svar på det, som med allt annat jag skriver till henne, och förväntade mig tyvärr inte det heller. Jag känner bara att hade det varit omvänt så hade jag förstås, utan att blinka, erbjudit mig att åka ner med henne istället. Så nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag har helt enkelt inte råd att åka själv även om jag hade velat. Sen är det dessutom så att jag inte ens bor med de andra där nere, utan på ett vandrarhem en bit därifrån. Och det känns inte så jättekul att sitta och köra själv i sex timmar för att sedan inte ens få bo med de andra. För att sedan köra sex timmar hem igen – själv. Nej, just nu är det inte mycket som lockar med den där resan. Alls.

Men det var ju tur i alla fall att jag spenderade halva kvällen på jourverkstan i Akalla för att fixa backspegeln…

Tisdagstrött

Visst skriver jag ofta? Och jag tycker synd om alla de som hoppas att de har hittat värsta bra sexbloggen när de hittar hit. Borde döpa om bloggen. Men då tappar jag väl de få som faktiskt läser den ändå, trots den totala bristen på sex. Sen har jag ju faktiskt en hel del sexrelaterde tips och länkar och grejer som folk fortarande kanske kan vara intresserade av. Så, jag låter den heta vad den heter ett tag till.

Idag vaknade jag som vanligt typ sex timmar senare än planerat och kände mig tokstressad trots mitt innehållslösa liv och brist på jobb. Men det är den hel del tråkiga grejer jag behövt ta tag i idag. Till exempel ringa runt och hitta det företag som ligger bakom kravet från kronofogden som landat på mitt hallgolv. På så vis kunde jag låta bli att öppna brevet, ringa företaget i fråga och hävda att min post inte kommit som den ska och att jag därför inte fått räkningen, betala skulden, få dem att dra tillbaka anmälan till kronofogden (eftersom jag inte ens sett räkningen jag skulle betalat för två månader sedan) och sen slänga brevet i soporna. Och vips, så är problemet ur världen. Men detta är förstås ingenting jag rekommenderar andra att göra då det kostar en jävla massa extra att betala en skuld som gått till kronofogden.

Måste även ringa och ljuga för ett annat företag som inte fått pengar av mig på alldeles för länge. Det är dessutom något jag kunde ha sluppit om jag hade varit förutseende nog att skicka in en ansökan om att slippa betala under den period jag är arbetslös. Vill inte ens tänka på hur mycket jag kunnat slippa betala om jag hade gjort det i tid. Det är verkligen min allra största sämsta egenskap, att skjuta upp jobbiga saker. Och eftersom jag gör så så blir de jobbiga sakerna bara ännu jobbigare (och dyrare). Måste genast skärpa mig när det gäller det där. På riktigt.

600 besökare?

Som mest per dygn har jag hittills haft runt 170-180 besökare. Tills nu den 27:e. Då hade jag plötsligt 601 st. Varför? Det måste juvarit något i någon tidning eller på TV om sexbloggar. Nästan 300 personer hade nämligen hamnat på min blogg den dagen efter att ha sökt på ”sexblogg”. Vad hände egentligen i förrgår?

Bakis och pank – söndag

Har sovit nästan hela dagen. Har ingen mat hemma men orkar inte åka och handla. Vaknade kl sex i morse och trodde på riktigt att jag kanske höll på att dö. Kunde inte röra mig. Kändes som om jag faktiskt supit sönder något den här gången. Fick tvinga i mig en bakiscocktail (Treo, Resorb och C-vitamin) och försöka somna om, vilket till slut gick. Men jag kan inte minnas att jag någonsin mått så fysiskt dåligt. Helt sjukt.

Var rätt kul igår. Men jävlar vad fulla vi blev. Var hemma hos min kusin med hans kompisar. Vet inte hur det gick till, eftersom jag kom dit med en enda flaska vin som jag inte ens drack upp, men helt sjukt full var blev jag i alla fall. Och alla andra också. Vi gick ner till kvarterskrogen efter några timmar men därifrån minns jag inte mycket. Bara att jag tappade bort Erik som tydligen krypit hem igen ganska omgående. Men det gick inte så mycket pengar i alla fall. Alltid något. Eftersom jag inte har några, menar jag. Ja, jävlar. Måste försöka hitta något att äta nu.

Om att vara ensam

Har jag skrivit om förut. Men jag gör det igen. Är fortfarande sjuk. Och har ångest av någon anledning. Förmodligen för att jag inte kan betala mina räkningar som vanligt. Men det brukar lösa sig på ett eller annat sätt. Hatar när man har den där känslan i magen av att någonting är väldigt fel men man kan inte sätta fingret på exakt vad det är. Jag har i och för sig alltid en sån känsla nu för tiden men den brukar inte vara så stark som idag. För det är klart att man konstant oroar sig när man inte har tillräckligt med pengar, inte hittar något jobb etc etc. Men idag är det värre än vanligt.

Är ganska säker på att det har med min nuvarande civila status att göra. Singel. Och ensam. För det är ju inte alls nödvändigtvis samma sak. Jag har för mig att jag brukade vara bra på att vara singel. Men det var länge sen, innan alla skaffade barn. Jag har alltid haft åtminstone två, tre väldigt nära vänner, såna som man kan ringa när som helst om vad som helst. Såna som alltid ställer upp. Men nu har jag inte det längre. Jag har A, min bästis sedan många år men som är kille och nu dessutom tvåbarnsfar långt ut åt helvete. Att han är kille gör stor skillnad. Och att han nu har en familj att ta hand om. Självklart kan jag ringa honom men han kan ju knappast släppa allt och komma hit bara för att jag råkar vara ledsen. Och man vill ju heller inte ringa honom mitt i natten, med risk för att väcka alla andra i huset. Dåliga exempel kanske men ni fattar säkert.

Det är skillnad på killkompisar och tjejkompisar också. Stor skillnad. Jag kan prata med A om allt men det är långt ifrån samma sak som att prata med en tjejkompis. Tjejer förstår varandra på ett sätt som killar inte gör. De vet vad de ska säga i alla olika scenarion, de vet vad man vill höra. Med A är det annorlunda. Han är inte den jag vanligtvis skulle vända mig till när jag vill ha medhåll, vilket man ofta vill. Särskilt när det gäller killproblem. Med A får jag höra vad han tycker. Bra i och för sig men inte alltid det man är ute efter.

Vad jag skulle komma till är att jag bara har A kvar. Jag har inte en enda nära tjejkompis kvar. Trodde att jag hade det men det har visat sig att jag hade fel. Det här har varit det absolut, utan konkurrens, värsta året i mitt liv. Jag skriver ”varit” med förhoppningen om att det ska vara över snart. Jag gör mitt bästa, inte alltid men oftast, för att få ett slut på det här och få ett okej liv igen. Men det är så sjukt tungt när man inte har någon enda människa att prata med. Ingen som ringer bara för att prata längre. Ingen som ens skickar ett sms längre. Och numera ingen som ens svarar när jag hör av mig. Har till och med, helt desperat, försökt umgås med folk jag vanligtvis inte har någon som helst kontakt med. Allt för att slippa vara ensam. 

Jag vet ingenting längre. Bara att man inte kan lita på någon annan än sig själv. Och att det är så jävla lite jag faktiskt ber om. Av mina vänner alltså. Inte av de bekanta jag trakasserat desperat i några månader nu. Som jag för övrigt inte har någon som helst lust att umgås med i alla fall. Folk beter sig verkligen som skit ibland. Även de man känt länge och faktiskt trodde hade lite bakom pannbenet, eftersom de faktiskt har papper på det…

Förändringar

Som ni kanske ser har jag ändrat texten som följer titeln på bloggen. Det är för att jag helt enkelt inte känner för att försöka hålla bloggen så sexorienterad som möjligt längre. Vilket ni säkert märkt ändå. Samtidigt vet jag inte om jag vill lägga ner den helt, det är skönt att skriva av sig ibland. Speciellt nu när jag sällan pratar med folk och dessutom har en tendens att deppa ihop rätt ofta. Så jag låter den vara, med samma titel som förut, men jag tänker skriva om precis vad jag vill, när jag vill och om jag vill istället. Kanske döper jag om den efter ett tag, kanske lägger jag ner den helt. Men då säger jag till innan i alla fall.

Nu är jag sjuk. Feber och hosta och grejer. Jäkligt trist, särskilt eftersom jag faktiskt hade tänkt gå ut en sväng ikväll egentligen. Men det gick bara inte. Orkar ju knappt sitta upp ju. Men man får se det från den positiva sidan istället; jag sparar pengar i alla fall. Om man nu kan spara pengar man inte har från första början…

Det där med att inte ligga med sina vänner…

Vad ska man säga? Undvik att träffa killkompisar när du råkat överdosera Sobrilen och inte haft sex sen stenåldern.

Det där var väl JÄVLIGT onödigt. Det här inlägget förtjänar ingen fin bild. Nu ska jag gå och späka mig själv som straff för att jag är efterbliven.

(Späka är förresten ett ord som jag tycker används alldeles för sällan.)

Sms-beroende

Jag är beroende av en hel del grejer men ett nytt tillskott är SMS. Djävulens verktyg. Det är för jävla lätt att skicka iväg ett sms. Eller 10. En vis man sa till mig idag, vilket jag förstås redan visste, att man orkar inte med folk som bara sms:ar från morgon till kväll.

Mitt problem är dock att jag behöver hjälp. Akut hjälp att aktivera mig. Att träffa folk. Att hitta på saker. När nästan alla jag normalt umgås med har kids och grejer och bor i förorternas förorter så är det inte lika lätt som förut. Förr i tiden var det lätt att styra upp något kul vilken dag som helst egentligen eftersom mina då barnlösa vänner såg till att alla som vill fick vara med. Så är det inte nu längre eftersom de jag brukade träffa när jag gick ut för det första bara är killar, och då är det ju lätt hänt att det helt enkelt fortsätter så kvällen igenom och ingen tänker på att ringa en tjej som man inte planerar att eventuellt lura hem. Det verkar inte finnas någon direkt mening med det, vilkte jag förstås förstår.

Men detta gör att jag nu sitter fast. Jag har inget tjejkompisgäng att gå med och sedan träffa upp killarna vi känner. Och att gå ut helt ensam och hoppas på att man får tag på någon känns lite väl långsökt. Så allt jag kunnat göra är att försöka hinna med dessa killkompisar, som åtminstone jag ser dem som, ut från början. Men ofta är det ju så att killarna gärna ses hemma hos någon först och tjejerna på ett annat ställe för att sedan träffas upp.

Så vad gör man då i mitt fall, när man förmodligen redan fått de flesta killkompisar jag har att tröttna totalt på mina 800 sms i minuten varannan dag när jag inte har ett litet entourage av potentiella ligg att locka dem med? Jag vill ju gärna tro att mitt sällskap ska räcka, eftersom det ändå kryllar av villiga tejer på krogen åt dem. För allt jag är ute efter, förutom att ha kul med mina faktiskt extremt roliga killkompisar, är ju alla villiga killar som det också kryllar av på krogen. Jag sitter alltså i en liten knipa här. De ringer inte mig är de ska hitta på något, vare sig det gäller pokerkväll, vilket jag för övrigt skulle spöa dem allihop i, eller efter-jobbet-öl eller en vanlig hederlig utgång. Och har jag ingenting mer än mitt eget sällskap att komma med så verkar det väldigt ofta som om jag inte är direkt välkommen.

Jag behöver komma ut. Spela poker, supa ner mig, ta en öl eller två, spela minigolf om det skulle vara så. Men jag vill komma ut. Och jag vill träffa dem jag gillar bäst. Vilket tyvärr råkar vara de som jag förmodligen redan skrämt bort för all framtid  men som jag tycker är absolut roligast att umgås med. Visst, de har väl en del diskutabla idéer och ibland lite av en flytande moral. Men det är ju bara en del av deras charmpaket. Hur som helst blir jag alltid glad när jag träffar dem och jag kan inte minnas en enda trist kväll i deras sällskap.

Och just precis den här lite lätt nattsvarta peridoen i mitt liv skulle det vara så fruktansvärt skönt att bara få bli medbjuden ut någon kväll. På en after-work. Eller pokerkväll. Eller vad som helst. Men av erfarenhet vet jag att så kommer det inte bli. De få gånger jag fått följa med har det antingen funnits en baktanke från någon eller så har jag kommit med via någon av mina närmare vänner, de där som tydligen blivit vuxna nu.

Så vad i h-vete gör man? Jag behöver verkligen hjälp. Jag måste börja leva igen. Och jag behöver hjälp. Och det är väldigt, väldigt lite jag egentligen behöver hjälp med. Det är ju faktiskt bara ett sms eller telefonsamtal.

Listan!

Okej. Här kommer den. På ingen begäran alls – här är den. Listan på de 10 största lögnerna de första 30 åren av mitt liv:

10. ”Okej, jag ringer dig.”

9. ”Det är en killgrej.”

8. ”Det är inte du, det är jag.”

7. ”Det är bara du som är misstänksam.”

6. ”Alla killar är inte såna.”

5. ”Hon är bara en jobbarkompis!”

4. ”Du är den bästa jag någonsin haft.”

3. ”Du kan lita på mig.”

2. ”Jag kommer aldrig lämna dig.”

1. ”Klart jag inte kommer vara otrogen, det är ju bara en kryssning!”

Sobril

När ens kompisar suger kuk, på det dåliga sättet, är det tur att man har ett läkarteam med receptblock.